Förlossningen

Jag fick den första värken vid 18-tiden på onsdagen den 16:e - det var ungefär som sammandragningarna jag haft länge, men den gjorde lite ont bak i ryggen och lite i magen. Jag visste ju inte om det bara var en förvärk eller om det verkligen var förlossningen som var på gång, men under kvällen så kom de allt oftare, så vi började misstänka att det faktiskt var the real thing. Vid elvatiden kom de med ungefär 10 minuters mellanrum, så vi ringde in till BB för att låta dem veta att vi antagligen skulle komma in nästa dag, och barnmorskan jag pratade med sa åt mig att försöka sova så mycket jag kunde.
Sova gick inget vidare, för värkarna fortsatte vara regelbundna hela natten, men jag satte på mig min TENS-apparat på ryggen, och ihop med profylaxandningen kändes det ganska bra.
Från klockan 05 ungefär kom värkarna med 3-5 minuters mellanrum, och jag fick också en liten blödning - som jag tror var för att slemproppen släppte. Vi ringde BB igen, och de sa att vi skulle komma in när jag haft täta värkar i flera timmar. Vid 9-tiden blödde jag ganska mycket, så då bestämde vi oss för att åka in, så vi tog en taxi så vi var på BB Stockholm runt klockan 10. Vid det laget var värkarna så kraftiga att det var svårt att gå. Vi fick ett rum med en liten apa ovanför dörren (det var olika djur vid varje rum), vilket jag tyckte var ett gott tecken, eftersom jag gillar apor, och Alfred dessutom liknade en liten orangutang på första ultraljudet.

De kopplade upp mig en CTG-apparat för att kolla Alfreds hjärtfrekvens och mina värkar, så där fick jag sitta ett tag. Värkarna glesade ut lite, vilket de sa var väldigt vanligt; när man kommer in till BB slappnar många av och då lugnar allt ner sig lite. Barnmorskan Joanna gjorde en undersökning och sa att jag bara var öppen en centimeter men att livmodertappen var utplånad och det var väldigt bra. Vi fick in lite lunch och vi försökte vila lite båda två.

Det blev nästan så lugnt att vi blev hemskickade dock, men eftersom jag fortsatte blöda ville en läkare kolla på mig först. Eventuellt kunde det nämligen bero på att del av moderkakan hade lossnat, men förhoppningsvis var det bara ett tecken på att allt hade satt igång. För att vara på den säkra sidan satte de en droppnål i handen på mig, om de skulle behöva göra ett ingrepp senare på dagen. Jag blev lite orolig för kejsarsnitt var det sista jag ville ha, men de försäkrade mig om att det behövde inte alls betyda att det skulle bli så. Jag fick dock sluta äta utifall att.

Överläkaren Malin kom och gjorde en spekelumusundersökning och sa att blödningen med största sannolikhet bara berodde på att allt hade satt igång och hon var inte orolig. De kopplade upp mig på CTG igen och kom och tittade till mig då och då. Under tiden var Christopher världens bästa profylaxcoach – värkarna gjorde rätt sabla ont och jag hade aldrig kunnat slappna av ordentligt om inte Christopher hade påmint mig och gett mig massage och bara varit allmänt världens bästa.

När de kom in och tittade på CTG't såg de att Alfreds hjärtfrekvens verkade gå ner när jag fick värkar vilket ju kändes lite oroväckande. Under de timmar vi hade suttit där kom det in olika personal precis hela tiden men vid tvåtiden tog barnmorskan Johanna och undersköterskan Kirsti över. Eftersom de inte riktigt kunde få fram några bra resultat från CTG'n fick jag fortsätta vara uppkopplad. Under tiden jag satt uppkopplad hade jag inte använt någon smärtlindring förutom profylaxandningen men nu frågade jag om jag kunde få använda TENS-apparaten igen, och det gick bra.
Vid halv fyra undersökte Johanna mig igen och konstaterade att jag bara var öppen knappt två centimeter och att Alfred fortfarande inte hade fixerat huvudet.
Därför kom överläkaren tillbaka igen för att göra en amniotomi, det vill säga sticka hål på fosterhinnan - att vattnet gick skulle kunna få bättre fart på allt. Tyvärr märkte de då att Alfred hade bajsat i vattnet vilket är ett tecken på att han var stressad, så de satte en skalpelektrod för att kunna ha mer exakt koll på honom.

En timme senare kom en annan läkare, Obeid, för att ta ett mjölksyreprov från Alfreds huvud, för att kolla stressnivån. Det var värsta pärsen, barnmorskan Johanna hängde på min mage för att trycka ner Alfred och läkaren och bökade och tryckte men kom aldrig riktigt åt. Så han lämnade över till överläkare Malin som till slut lyckades ta ett prov. Som tur var var mjölksyrehalten bra, Alfred mådde bra. Men de fortsatte kolla CTG-kurvan noga, och eftersom han nu hade en skalpelektrod fick jag inte använda TENS-apparaten längre, för den kunde störa signalen - så det enda vi hade var andningen. Jag började bli rätt trött och uppgiven; jag hade knappt sovit på hela natten, nu hade större delen av dagen gått, och det lät som att själva förlossningen fortfarande var hopplöst långt borta.
Johanna och Kirsti var fantastiska dock, de var stöttande och hjälpsamma, och Christopher var en sån klippa - jag hade verkligen inte orkat om det inte varit för honom.
Vid halv sju bestämde doktor Obeid att vi skulle testa med värkstimulerande dropp, men när Johanna kom in för att sätta det bröt jag ihop. Jag började storgråta och kände bara att jag inte orkade ha fler värkar - särskilt som de konstaterat att Alfred inte hanterade värkarna särskilt bra: hans hjärtfrekvens gick ner för varje värk jag fick, och jag kände mig som världens sämsta föderska. Johanna förstod som tur var, och bestämde att vi skulle testa med droppet i en halvtimme, och sen skulle hon be doktor Obeid att ta ett beslut om vi skulle göra ett akut kejsarsnitt eller om vi skulle fortsätta med droppet.
Droppet var inte så jätteeffektivt direkt, så värkarna blev inte så hemskt mycket tätare, men de var å andra sidan fruktansvärt jobbiga vid det här laget. Jag spände mig och Christopher hade världens sjå att få mig att komma ihåg att slappna av, en kroppsdel i taget. Jag bad att få testa lustgas, men jag tyckte att det bara luktade illa och inte gav någon effekt, så jag gav upp det efter en liten stund. Det enda som kändes någorlunda okej var att stå upp och luta mig mot Christopher och vagga.
Klockan sju kom doktorn tillbaka och gjorde en undersökning samt försökte ta ett nytt mjölksyreprov. Tyvärr visade undersökningen att jag fortfarande inte var mer öppen än 3 cm, och det gjorde att han inte kom åt att ta provet... Så han beslutade att det var dags för kejsarsnitt, och vid det laget kändes det som en stor lättnad. Jag hade redan frågat Johanna om det jag var orolig för: att kejsarsnitt är för "lätt" för barnet, så att det kan ge honom en sämre start i livet än en vaginal förlossning, men hon försäkrade mig att han redan fått det han behövde genom det långa värkarbetet, så det fick jag helt enkelt lita på.

Jag fick höra att doktor Obeid gjort över 2000 kejsarsnitt och var oerhört rutinerad och respekterad, så det kändes bra. Han fixade in oss på operationsavdelningen på Danderyds sjukhus nästan direkt, så jag fick ett annat dropp som skulle stoppa värkarna (vilket det inte gjorde helt, de fortsatte komma ända tills jag låg på operationsbordet), Christopher fick på sig tjusiga operationskläder och jag rullades iväg i sängen. Johanna och Kirsti skulle också vara med, vilket kändes skönt - de var underbara stöttepelare, och Christopher fick sitta vid mitt huvud hela tiden.
Väl nere på operation blev det värsta actionen: minst fyra människor gjorde olika saker med mig samtidigt, men ett par av dem pratade hela tiden lugnande med mig och förklarade exakt vad som hände. I min vänstra arm satte narkossköterskan Christoffer en ny nål i min handled, där det började rinna hur mycket blod som helst, så han satte ännu en i armvecket istället, men innan han var klar med det hade det hunnit rinna ut blod över hela bänken där min arm låg. Lite läskigt faktiskt. Narkosläkaren Gustaf, som höll på på min högra sida, var också en sån där fantastisk person att ha med - han förklarade precis vad han gjorde och vad som hände, lugnt men ändå på nåt sätt humoristiskt, så jag passade på att berätta för honom att han var grym - tänkte det var bäst att göra det innan jag fick barn, för då skulle jag nog glömma det. Han satte ryggmärgsbedövning på mig, vilket inte gjorde alls så ont som jag trott. Det enda riktigt obehagliga var att jag hade börjat skaka helt okontrollerat: jag hackade tänder som en besatt och hela min överkropp och mina armar, som låg utsträckta rakt ut åt sidorna med diverse nålar i sig, skakade så jag hoppade. De sa att det var helt normalt med tanke på att jag inte sovit och inte ätit eller druckit på evigheter samtidigt som jag ansträngt mig så mycket, och efter att operationen var över kunde de ge mig medicin som skulle stoppa skakningarna.
När hela min underkropp var bortdomnad satte de upp ett skynke så vi inte skulle kunna se själva operationen, och så satte de igång. Jag kände att de grejade med magen, men det gjorde givetvis inte ont, och efter bara några minuter hörde vi Alfred skrika (kl. 20:19). Johanna kom runt skynket och visade fram honom för oss, och det var helt ofattbart att den där lille hade legat inne i min mage för bara någon minut sedan. Han tittade på mig en kort sekund, och det såg ut som att han fick samma uppenbarelse som jag: "Jaså, är det så du ser ut." :)
Innan han fick läggas på mitt bröst gick Johanna iväg med Christopher för att klippa navelsträngen och ge honom en K-vitaminspruta, men de kom snart tillbaka och lade honom vid mitt ansikte.

Det här lilla lilla livet var så otroligt fin, och han försökte direkt suga på min kind. :) Där fanns det ju ingen mat dock, så vi lade honom vid mitt bröst istället, men där lugnade han ner sig. Han fick tyvärr inte stanna länge, utan Christopher fick ta med honom upp till BB igen medan jag fick ligga kvar en liten stund till för att bli hopsydd, och sen ivägrullad till uppvaket, där jag skulle ligga i två timmar under uppsikt tills jag kunde röra mig igen. Det var en oerhört märklig känsla att inte kunna röra benen över huvud taget - när de skulle flytta mig från britsen till sängen såg jag hur de lyfte mitt vänstra ben, som fortfarande kändes som att det låg platt på sängen, men jag såg ju att det inte alls var så. När jag kom till uppvaket och ett gäng sköterskor kopplade in diverse elektroder och sladdar för att hålla koll på mig, började känseln återvända ganska snabbt, och jag fick också en spruta för att stoppa skakningarna (som äntligen börjat lugna ner sig lite när jag kunde ta ett djupt andetag igen) och ett glukosdropp för att få i mig näring.
Jag fick först höra att Christopher och Alfred inte skulle få vara med mig på uppvaket, men jag fick ett eget rum, så de fick komma ner igen ganska snart och vara med mig.

Vid halv tolv fick vi komma upp till vårt rum på BB med vår son. Vår son!

Dagen efter, eller om det var på andra dagen, kom Kirsti och hälsade på oss, och berättade att Alfred hade haft navelsträngen ett varv runt halsen (men inte så hårt), och att det gjorde det uppenbart för henne varför han inte sjunkit ner som han skulle och jag inte hade öppnat mig mer. Det var ganska skönt att höra en förklaring till varför jag inte kunnat föda normalt - ingen av läkarna nämnde det här som en anledning, men jag väljer att lyssna på Kirsti. En barnmorska med 40 års erfarenhet som kom och gick igenom förlossningsjournalen med oss nämnde också ("det här ska vi egentligen inte säga till patienterna") att de brukar kalla det som jag gick igenom för "pinvärkar": när barnet ligger och pressar mot bäckenbotten men mamman inte öppnat sig mer än någon centimeter, vilket gör att man inte är så töjbar och då gör det extra ont. Så det var inte så konstigt att jag inte orkade mer, tydligen.
Och nu ligger Alfred här på mitt bröst och är världens finaste, och han har fått högsta betyg i alla undersökningar de gjorde på BB, så det var värt allt.